År 1981 kom folkrace till Sverige från Finland. Sporten hade då en avsikt och det var att den skulle vara billig för dem som valde att tävla i den. De första provtävlingarna kördes under vintern detta år och snabbt hade sporten blivit en succé. Innan året var slut hade hela 63 tävlingar hunnit köras, och det första reglementet hade hunnit skrivas. Bara efter det första halvåret hade hela 3 837 personer löst sin tävlingslicens i Sverige.

Denna sport är generellt sett en billigare variant av rallycross och såväl amatörer som erfarna kan vara med och tävla. Denna sport är som mest populär i de olika nordiska länderna. Banan är specialbyggd, och alltid inhägnad. Man får som tävlande inte komma upp i hastigheter över 80 kilometer/timme. Det är dock ofta svårt att vinna i dessa lopp eftersom banan för det mesta är lerig eller mycket dammig och torr. Skarpa kurvor med hål och liknande är något en förare måste kunna klara av om denne vill segra i sporten.

I Sverige finns ungefär 130 olika banor och de största tävlingarna är Semesterracet i Vimmerby och Folkracefestivalen i Motala. Totalt hålls över 450 tävlingar på Sveriges banor varje år. Med tanke på att tävlingarna körs med helt vanliga, äldre bilar är det lätt för deltagarna att få tag i ett fordon. Många bilar körs sönder i sporten mellan användbar tid och fram till dess att de blivit entusiastbilar. För att förhindra en del av detta finns regler som förbjuder turbo och fyrhjulsdrift, men 16 ventils-teknik är tillåten.

Som publik bjuds man både på stök och plåtkontakt. Hela familjen kan vara med och dela på en och samma bil, vilket gör sporten extra billig. På folkracearenor trivs både publik och förare. Även den som vill börja med folkrace kan känna sig som hemma här.